Jag hittade den inre ingengören i mig idag. Igen. Jag hittar den överraskande ofta... och varje gång är jag lite överraskad och helt sjukt imponerad och stolt över mig själv.
Vi har köpt en isofix-bilbarnstol åt Storebror, för vi vill att hans stol skall hållas fast i bilen med något när han hålls fast i stolen med bilens säkerhetsbälten. Och det var redan trångt under bilbarnstolens bälten, med en tjock vinterhalare på, så det var dags. Och dessutom har vi två bilar, så har det varit jobbit att byta stolen mellan bilarna, Lillasyster har haft en stol i båda bilarna redan.
Nåja, det var meningen att Pappan i familjen skulle ha installerat stolen in i bilen, men det blev aldrig gjort. Idag for han tidigt på morgonen för sin hobby (FM-tävlingar för 16-17 åringar i friidrott i Esbo väl..) Och det sista han sa förrän han for var att om vi sku kunna köra till Prisma för därifrån från man den bästa mjölken till latten... fine, vi gör det.
Och en timme senare märkte jag att den nya stolen är i vardagsrummet och den bilen som har 2 är med Pappan. Aj aj aj...
Manualen i handen (och det var nästan hebreiska), stolen till bilen, stora barnen med o heja och det tog vet ni 5 minuter och den var på plats!
Att man kan vara stolt över sig själv! Pappan kom hem på kvällen och frågade vem jag hade som hjälpte mig. Hah, INGEN! Utom förstås den inre ingengören i mig.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti