Trafiken och jag.

Jag har haft körkortet nu i över 13 år. 13 och ett halvt ganska exakt sagt. Och hela den tiden har jag varit ganska så försiktig i trafiken (nog före det också, då jag enbart cyklade). Det har inte hänt någonting, jag har inte fått böter, jag vet om inga olyckor som jag skulle ha orsakat. 

Då man själv är försiktig, och hinner oftast också märka om någon annan gör töntigt i trafiken så att det inte händer någonting då heller, känns det superäckligt och superonöjdigt då det händer saker rakt framför ens ögon och ingenting skulle man ha kunnat göra för att undvika situationen. 

Jag fick nämligen igår bevittna hur en mopedist och en bilist kraschade med varann. Mopedistens version vet jag inte, men bilisten sa att han såg ingen moped alls och mittiallt kom han bara bakom STOP-skylten och kraschade och vips så han flög högt och långt och landade rakt framför min bil. Jag stod bakom en annan STOP-skylt på andra sidan korsningen. 

Det råkade sig att den första bilen som kom på plats hade en chaufför som själv också jobbar i ambulansen, alltså en proffs. Hon var väldigt lugn och konstaterade sen efteråt att mopedisten var medveten, kunde röra sina armar och ben och kunde tala så ingenting hemskt hemskt hände det inte, men ändå blev det en hastig skjutning till sjukhuset och till operationssalen. 

En annan bilist som bevittnade det hela ringde efter hjälp. 

Vad gjorde jag? Grät som en dåre in i min bil, kunde inte säga en hel mening då jag kom fram till nödcentralen (tur att den andra bilisten kom också genom och kunde faktiskt prata). Först då mopedisten var inne i ambulansen kunde jag öppna bildörren och ta mig ut. Före det skakade jag så mycket att det var omöjligt. 

Vad gjorde Lillasystern som satt in i bilen? Ville lyssna på barnmusik, beundrade Medi-Helis helikopter och alla ambulanser och brandbilen och polisbilen och åt kex som jag konstigt nog hittade i handväskan. 

Jag kunde sen köra bil, och hämta Storebror från sin dagis. Jag kunde köra bil resten av kvällen. Jag kunde ta mig till den samma korsningen på nytt. 

Men ingenting kan jag göra utan att jag hela tiden ser mopedistens fötter och ben som flyger högt uppe utan skor och närmar mig och min bil med en otrolig fart. Jag ser hans vita strumpor och blodiga jeans överallt. 

Jag är liksom här men är inte här. Jag är liksom lugn men inuti har jag panik hela tiden. Jag fick sömn på kvällen, konstigt nog. Men det tog tid. 

Och idag märkte jag att jag har blivit ännu mer försiktig i trafiken. Nästan för försiktig. Jag såg alla konstiga ställen varifrån en mopedist skulle kunna hoppa fram och krascha med mig. Eller en cyklist för den delen o. 

Månne det här går förbi? 

EDIT. Och så ljög jag så att öronen fladdrar. Visst har jag kraschat med bilen under mina körkortsår. I höstas var jag så trött att jag såg att en fotgängare gick åt vänster och att det räcker för bilen framför mig att bara sakta farten, men han gick åt höger och det var måste på för bilisten framför mig att stanna helt och hållet och då körde jag på. Blåmärken i båda bilarna. Och nu för tre veckor sen backade och svängde jag bilen och ett träd var för nära så höger framkant tog i trädet. Så att genast i första kapitlet här så ljög jag. Sorry about that.